Egentligen borde jag må bra, men icke. Äter ojämnt och psyket svajar. Jag får ro i själen när jag promenerar ensam om kvällarna, samtidigt avskärmar jag mig. Det där kontrollbehovet kanske, att styra över mig själv och inte låta andra komma nära. Bränd och sårad, håller mig på min kant för att inte göra mig illa igen. Tilliten är bortblåst. Ensam är inte stark alla gånger, men ensam slipper uppleva svek. Det skär i mig fortfarande. Jag brukar inte vara en långsint person, men det här var tydligen känsligt och påverkar mig mer än jag kunnat ana.