I vanliga fall samlar jag kraft och läker min sårade själ genom att skriva. Men idag känner jag bara en enorm tomhet över att det jag intuitivt (ja, jag har en klärvoajant ådra) har besannats. Men inte på ett rakt, ärligt och öppet sätt utan genom underförstådda meddelande och emojis i halvöppen gemensam chattgrupp.

Man kan inte styra över känslor, men man kan styra över hur man bemöter sina medmänniskor.

Jag ska försöka samla mig så att jag kan vara en god hustru och mor, och en god arbetskamrat, men att läka mitt sårade inre kommer att ta tid. Jag vill gå vidare med högburet huvud, det är inte jag som knivhuggit en vän i ryggen. Men samtidigt har jag all rätt i världen att känna mig liten, ledsen, sviken och besviken.