Direktlänk till inlägg 15 augusti 2012
Nä, någon iphone har inte jag, men väl en sorts smartphone i alla fall. Känner mig himla duktig som till slut tog förnuftet till fånga och skaffade mig en sådan. Jag tycker inte alls om de här pekskärmarna, men eftersom jag vill kunna surfa rätt hårt på min telefon var det i princip ett måste. Dock förstår jag mig inte på teknikens och trenderna utveckling. När mobilerna började dyka upp hos var och varannan människa, kan väl ha varit i slutet av 90-talet, så var de stora, tunga och klumpiga. Utvecklingen gick framåt och ganska snart dök det upp mindre och lättare telefoner där just telefonerandet fortfarande var i fokus. Sedan skulle man kunna fota med mobilerna och plötsligt behövde man lite större skärmar. Spela spel och internetmöjligheter dök upp efter hand, aktiviteter som båda krävde större skärmar för att öka användbarheten. Så från stort till litet tillbaka till stort. När jag väljer telefon är formen viktig, den måste ligga bra i handen. Sedan får den inte vara för tung och det är ett plus om jag känner att den är personlig på något vis. Jag har haft svarta, blå och silvriga telefoner, men allra mest har jag gillat de röda som jag haft. Min första röda var en Nokia 3310, totalt omodern nu, men hyperpraktisk då det begav sig. Sedan var förra telefonen röd, en SonyEricsson 995 W. Liten, smidig, men inte särskilt surfvänlig. Dock min favvotelefon alla gånger! Nuvarande är en Sony Xperia P. Den är nog suverän, jag måste bara vänja mig vid dagens moderniteter. För jag får väl erkänna att jag är som alla andra. Nyttjar telefonen mer och mer som en dator och mindre som en telefon. Ja ja, vi kan inte alltid vara Guds barn.