Varje vecka tittar jag på det brittiska motormagasinet Top Gear. De testar bilar på sitt alldeles eget sätt och med en stor portion humor. Programmet finns även i en amerikansk version, men jag har inte sett de avsnitten. En stor behållning med originalserien är just brittiskan, tycker jag. Ikväll var det Bond-tema, apropå Bond 50 år och senaste filmen som just haft premiär. Under kvällen fick vi se de olika bilarna som Bond kört, vi fick se och höra några gamla Bondfigurer, regissörer och stuntmän. Vi fick även se korta intervjuer med de senaste huvudrollsinnehavarna, Daniel Craig som Bond och svensken Ola Rapace som skurk. Coolt!

I natt ställdes klockorna om till vintertid, en timme bakåt. En extratimme att sova, eller en väldigt pigg unge på morgonen som fortfarande är i sommartids-mode. Snart faller ögonen ihop, hinner man med en powernap tro?

Nu väntar jag på att min partner ska komma hem med en portion snabbmat. Inte fel att få det levererat så där mitt i natten, men det blir så när familjen äter upp all middag utan att lämna några rester.

Tävlingsredskapet har ju kajkat till sig och är inte riktigt i användbart skick. Det känns surt som attans eftersom vi var inne i ett rätt bra flow och dessutom hade två tävlingar kvar för säsongen. Det hade varit roligt att genomföra dem nu när man är i "tävlingsmode" och jag hoppas att vi i alla fall kan starta den sista tävlingen. I går skulle det ha kommit ut en servicekille för att checka av och justera redskapet, men den jäkeln glömde bort det. Rätt sur blev jag, men vågade inte visa det. Servicemänniskan är en av de bättre tekniskt kunniga i området så gäller ju att hålla sig väl med honom. Vi ska göra ett nytt försök imorgon kväll, jag hoppas det blir gjort då så att man kan börja träna igen. Om jag är frisk vill säga. Fick pallra mig hem från jobbet efter tre timmar, feber, frossa, yrsel. Hemma idag också, sen får vi väl se.

På grund av lättare skada på tävlingsredskapet så har jag fått avanmäla mig från säsongens sista tävling. Det viktigaste är så klart att få ordning på redskapet igen och en missad tävling är inte hela världen, men lite surt känns det allt!

Det känns som om Heros blogginlägg blir färre och färre, kommer mer sporadiskt och inte lika spontant som tidigare. Hero vet inte varför det blivit så, för Hero tycker att det fortfarande finns mycket att skriva om. Visst skulle Hero kunna planera inlägg och dess innehåll, men då försvinner ju verkligen spontaniteten och syftet med denna blogg. Inte alls bra.

En arbetskamrat är av familjen anmäld som saknad. Personen sågs kliva på en Ålandsfärja, men sedan slutar spåren. Rykten säger att personens tillhörigheter fanns i hytten på båren, utom plånbok och mobil. Fast andra rykten säger det motsatta, att även de grejerna fanns kvar. Om man läser åländska webbtidningar så skriver de att en svensk medborgare fallit över bord under aktuell period. Fallet i vattnet ska vara bekräftat och man har haft båtar ute för att söka efter personen, dock utan framgång. Lite creepy är det allt, särskilt som det sägs att personen lätt blir väldigt sjösjuk och vanligtvis undviker allt med båtar. Och om personen fallit i vattnet får man nog räkna den som död vid det här laget. Obehagligt, det här är ju en person som jag jobbat väldigt mycket, väldigt tight med. Man läser om hur folk försvinner, men när det rör en person i ens omedelbara närhet blir man sannerligen påmind om hur grym verkligheten kan vara.

Plötsligt slog det mig att två av djurens hjältar inte längre finns med oss. Två män som vigt sina liv åt att rädda djur i akut nöd, bevara olika arter och att lära allmänheten om djuren och dess olika behov. De har båda byggt upp varsin djurpark och de har båda haft hela världen som arbetsfält. Jag tänker på Jim Cronin och Steve Irwin.

Jim Cronin (möjligen ursprungligen från USA) byggde upp Monkey World i Dorset i södra England. Han tog hand om apor i nöd och gav dem en fristad, god omvårdnad och massor av kärlek. Vi fick följa Jims och hans frus Alisons arbete via tv-programmet Monkey Business. Vi fick se dramatiska räddningsaktioner varvat med vardagen hemma i djurparken.

Steve Irwin, kanske mer känd som "krokodiljägaren", kom från Australien där han efter sina föräldrar tagit över och utvecklat Australia Zoo. Vi har kunnat se Steve, hans fru Terri och resten av familjen och djurskötare via olika teveprogram. Det var väl med krokodilernas hjälp som Steve först blev känd, men sedan var det nog hans okuveliga energi och entusiasm som gjorde honom populär.

Jag kan se flera likheter mellan de båda männen, men också olikheter. Men viljan att hjälpa djuren, att sätta dem främst, var ömsesidig. Jag minns när jag av en händelse läste på en blogg att Jim Cronin avlidit efter en tids sjukdom, jag blev alldeles kall inombords och kände en stor, stor sorg. Kanske för att det varit ganska sannolikt att jag kunnat besöka hans livsverk med en förhoppning om att få en glimt av hjälten själv. Steve Irwins död påverkade mig känslomässigt inte alls på samma sätt, för att han var mer ouppnåelig? Dessutom hade det flera gånger innan gått falska rykten om hans död. Skrönor som bland annat sa att han blivit dödad och uppäten av en krokodil.

De två hjältarna fattas oss och jag kan bara hoppas att deras kvarvarande vänner fortsätter med det arbete som de påbörjade.