Varför kan folk inte glädjas åt andras framgångar? Varför stöttar man inte när det kärvar? Man är så himla egoistisk och ser bara till att sko sig själv, tyvärr gärna på andras bekostnad. Är aktuell bedömningssport extrem? Förekommer det inom andra sporter också?

Egentligen är det ganska mysigt när det regnar, om man är inomhus. Det kan vara rätt najs att vara ute också, men då krävs rätt kläder och att det inte blåser/är för kallt. Regn och blåst i kombo är verkligen ingen höjdare. Men att sitta inne, mm... Tända några ljus, kura ihop sig under en filt, lyssna på regnets smattrande... Härligt!

Jag kan reta mig på personer som gnäller över att de har så dåligt med pengar, men som ändå köper en massa (onödiga) dyra grejer. Nej, jag är inte avundsjuk, men jag stör mig på gnället när människan ändå uppenbarligen har råd att strö pengar kring sig. Min hobby "bedömningssporten" är tämligen dyr. Varje månad betalar jag en avgift för redskapets förvaring, sedan tillkommer tränings- och tävlingskostnader. Och alla resor och andra smågrejer. Min partner är väldigt förstående och har accepterat hur läget är. Vi har gemensam ekonomi och nog går majoriteten av inkomsterna åt till min hobby. Fast sedan jag och partnern träffades så tror jag att även partnern blivit intresserad av bedömningssporten och får ut en hel del av det. Men som skrivet, hobbyn kostar pengar. Vi vrider och vänder varje månad för att få slantarna att räcka. Att kalla oss fattiga är väl att ta i, men något överskott i kassakistan har vi ju inte. Vi kan unna oss lite lyx som färdigmat då och då, vi har hela kläder och bra mat på bordet, men mer är det inte. Men jag är ändå nöjd över vår situation, fast ett rejält påslag vid nästa löneförhandling skulle ju absolut inte skada.

Fan, vad jag är duktig! Efter mycket om och men lyckades jag synka bedömningssportens aktivitetskalender med kalendern i min Xperia. Det tog dock nån timme innan jag fattade hur jag skulle göra och särskilt bra blev det ju egentligen inte. Väldans plottrigt med olika punkter överallt i käcka färger, tur man inte har anlag för illamående. Men synkroniseringen genomförd och så valde jag till slut att inte visa den i kalender, nån måtta på härligheterna får det vara!

Kära nån! Vad folk kan tjafsa om allt och inget, hur folk tolkar olika skrivna åsikter, hur folk blir upprörda över att just deras "välformulerade" text uppfattas fel. Jag fascineras över att folk orkar skriva samma sak om och om igen och jag tycker att det är märkligt att de inte taggar ner efter en tröstlös diskussion.

Tillsammans med några andra är jag administratör för en sluten grupp på fb. Gruppen har hittills inte krävt någon moderering, men idag var det dags. Skitsnack hit, skitsnack dit. Tolka rätt själv, alla andra har fel. Typ. Jag valde att hålla mig vuxet neutral och gick endast in i tråden som pekpinnepekande moderator. Tror jag lyckades ganska väl.

Men hur kommer det sig att det blir ett sådant liv? Jag tror det beror på möjligheten till fullständig anonymitet. Det är så lätt att gömma sig bakom ett nick på nätet. Och även om man figurerar med (kanske helt eller delvis påhittat) namn på fb så kommer de små djävulskommentarerna fram när man sitter i tryggheten vid en skärm. Man behöver inte se den man vill prata (illa) om i ögonen och om diskussionen blir för skarp kan bara stoppa huvudet i sanden. Skitenkelt, men så jäkla vanskligt och farligt.

Igår (för klockan har passerat midnatt) var partnern hemma med krassliga barn. Lite senare idag är det min tur. Rätt soft ändå att få en extra "ledig" dag. Visst, man blir ju bundet vid barnet, men tur just nu ändå att det ändå orkar vara uppe lite. Då kan man ut och röra lite på sig och genomföra i alla fall några av dagens planerade aktiviteter. Såklart att jag prioriterar barnets hälsa, men jag är en aktiv person. Att bara sitta inne är inte riktigt min grej

Jag ogillar falska personer, sådana som vänder kappan efter vinden och pratar skit om en bakom ens rygg. Riktigt illa är det dessutom med sådant skitsnack som det smygsurfar med, men som det ändå är meningen att den skitsnackade ska höra. DET är riktigt jävla falskt.

På jobbet finns en person som i höstas "gnällde" över att folk pratade skit om henom och att det startats rykten som inte var sanna. Åh, det var så hemskt och alla var ju sååå dumma mot den här personen... Men jag vet inte jag, tycker nog att personen inte är så värst trevlig själv alla gånger heller. Till exempel idag, ganska dominerande och överlägsen attityd. Men visst, det rättfärdigar ju inte den tidigare "mobbningen".

Men allra främst blir jag sur över att man själv framställer sig som liten och sårbar, som ett offer, men sedan bemöter andra personer på precis samma sätt. Det är lågt, det är elakt och det är falskt.

Det är en fröjd att krypa ner helt näck mellan ett par rena, nytvättade lakan.