Är sjuk, det är väl därför som jag åstadkommer sådana här meningslösa inlägg. Har lite feber, hosta och ont i halsen ut mot höger öra. Bläh, jag hatar att vara sjuk och att inte kunna ränna på som vanligt. I början av maj i år hade jag lunginflammation och var däckad i knappt tre veckor, men hostan nu känns inte riktigt likadan. Väntar i alla fall på att få en burgare hemlevererad, lite mat i magen behövs om jag ska bli frisk!

Nä, någon iphone har inte jag, men väl en sorts smartphone i alla fall. Känner mig himla duktig som till slut tog förnuftet till fånga och skaffade mig en sådan. Jag tycker inte alls om de här pekskärmarna, men eftersom jag vill kunna surfa rätt hårt på min telefon var det i princip ett måste. Dock förstår jag mig inte på teknikens och trenderna utveckling. När mobilerna började dyka upp hos var och varannan människa, kan väl ha varit i slutet av 90-talet, så var de stora, tunga och klumpiga. Utvecklingen gick framåt och ganska snart dök det upp mindre och lättare telefoner där just telefonerandet fortfarande var i fokus. Sedan skulle man kunna fota med mobilerna och plötsligt behövde man lite större skärmar. Spela spel och internetmöjligheter dök upp efter hand, aktiviteter som båda krävde större skärmar för att öka användbarheten. Så från stort till litet tillbaka till stort. När jag väljer telefon är formen viktig, den måste ligga bra i handen. Sedan får den inte vara för tung och det är ett plus om jag känner att den är personlig på något vis. Jag har haft svarta, blå och silvriga telefoner, men allra mest har jag gillat de röda som jag haft. Min första röda var en Nokia 3310, totalt omodern nu, men hyperpraktisk då det begav sig. Sedan var förra telefonen röd, en SonyEricsson 995 W. Liten, smidig, men inte särskilt surfvänlig. Dock min favvotelefon alla gånger! Nuvarande är en Sony Xperia P. Den är nog suverän, jag måste bara vänja mig vid dagens moderniteter. För jag får väl erkänna att jag är som alla andra. Nyttjar telefonen mer och mer som en dator och mindre som en telefon. Ja ja, vi kan inte alltid vara Guds barn.

Kallar man program som "Project Runway" och "Top Model" för dokussåpor? Nu när jag inte har något vettigt att göra under eftermiddagarna blir det mycket tv. Saknar de olympiska spelen. Kändes ju vettigare att titta på sport jämfört med dokusgrejerna. Fast man är ju lättlurad och fångas av de där tramsiga programmen. De lyckas verkligen med att få en beroende. Jag tror inte att jag är så himla hot på alla intriger, bråk och falskspel, utan jag är genuint nyfiken/intresserad av vem som vinner. Jag måste inte se alla avsnitt, men visst blir jag lite störd om jag hamnar snett i planeringen och blir dubbelbokad. Tur att jag är flexibel!

Nä, jag och min Xperia är inte alls kompatibla med varandra, men jag ska kämpa. Jag är inte typen som ger upp även om jag många gånger känner mig svag. Att kunna visa sig svag kan också vara en styrka. Men visst tvekar jag, jag är ju ändå bara människa.

Plötsligt behöver jag lufta mig. Jag behöver rensa själen och samla nya krafter. Mitt sätt till reinkarnation har alltid varit att använda det skrivna ordet. Men varför då göra det offentligt men ändå anonymt? Vad är vitsen med det? Jag vill vara hemlig, men tanken att någon ändå läser och kan ge respons tror jag tilltalar mig. Jag har bestämt mig för att bara skriva här via lilla smarta telefonen så det kommer bli lite bökigt (jag hatar pekskärm), men jag tror att det blir mest spontant och ärligt på så sätt.