Direktlänk till inlägg 29 februari 2016
Min värld stannar upp och klumpen och oron i mitt bröst vill inte försvinna. Fånga dagen, imorgon kan det vara försent.
En ofattbar familjetragedin. En mamma som får uppleva sina sista minuter under obeskrivlig skräck, en pappa som stirrar rakt fram, så tom och trasig. Och två små barn som plötsligt förlorat sina båda föräldrar, de som ska ge dem värme och trygghet. Hur tar man sig vidare efter en sådan upplevelse?
Jag kan inte tänka mig in i deras situation, inte i någon anhörigs heller. Så ofattbart, tragiskt och onödigt. Vad hade man kunnat göra för att undvika det hela? Att backa livsbandet går tyvärr inte. Göra bästa möjliga. TLC. Känna med barnen. Bara finnas nära. Inte tränga sig på, men bara vara. Andas. Ta ett steg framåt. Andas igen. Sakta, men säkert. Hitta en acceptabel rytm, en acceptabel tillvaro. Låta det ta sin tid, tillåta sig att sörja. Gråt när det behövs, men våga lyfta på huvudet och le åt alla minnen när tiden är inne. Tiden läker inte alla sår, men de kan lindras.
Ta vara på tiden. Älska och låt älskas, tiden kan vara så oerhört knapp ibland. Ikväll tänder jag ett ljus för Stina och tänker på den tid som hon var en del av mitt liv. Ljuset brinner också för hennes livskamrat och deras två små barn.