Yes! Nu har jag gjort min första arbetsvecka och det känns riktigt bra. Det är precis lagom att jobba fyra timmar, då finns det ändå ork kvar till fritiden. För jag blir trött av att jobba de där få timmarna. Inte så fysiskt trött kanske (även om det så klart inte är jättenajs att gå upp klockan fem), men huvudet tar stryk av alla ljud och intryck. I helgen blir det en liten semestertrip med maken, ordnat med vakter åt barn, häst och hund. Skönt att få lite egentid tillsammans!

En dag kvar! Tänk, det verkar ju funka fint med de här halva jobbdagarna. Det är jätteskönt att efter jobbet ha tid för återhämtning innan nästa aktivitet. Är inte alls lika fysiskt trött som innan och mår kroppen bra gör knoppen också det.

Även den andra dagen på jobbet har gått bra. Lite mindre att pyssla med och betydligt bättre nattsömn.

Jodå. Tog mig till jobbet efter sex veckors hel sjukskrivning och drygt en semestervecka. Men jag mår inte alls bra, känner mig enormt trött och deppig.

Jag är för alltid trasig. Jag har förlorat för många av de jag älskat. Älskar. Jag känner alltid en uns av saknad av dem i olika situationer. Jag vet att de finns med och vakar över mig, men jag saknar att inte kunna ha dem fysiskt hos mig. En ständig längtan av de saknade, men aldrig glömda. För alltid älskade.

Jobb i övermorgon, ångesten börjar komma krypandes. Jag VILL tillbaka till jobbet, men inte känna den prestationspress som jag haft under våren. Är beredd med atarax imorgon kväll och tar med mig till jobbet också. Håll tummarna för att det går bra!

Det är verkligen en lisa för själen att kunna koppla av med lite sol och bad.