Idag har maken och jag agerat parkeringsvakter vid klubbens distriktsmästerskap i bedömningssportstävling. Inte särskilt ansträngande och som sällskap hade vi förstås världens finaste hund. Hon var för övrigt med som funkisvovve även vid förra årets dm, rutinerad!

Vi var på plats halv åtta imorse och kunde åka hem vid sjuttontiden. Mest moln och blåst, till och med en liten regnskur, men på slutet bröt solen fram genom molnen.

Dumma jobbet hade gjort fel med makens augustilön och igår kom tusenlapparna som fattades inflygande på hans konto. Jag fick åttahundra kronor och jag började med att betala stallvärden för lite tvättservice. Idag köpte jag även fyra säckar spån och en säck kraftfoder. Pengar in, pengar ut och ut igen. Men sedan mer pengar in! Gjorde slag i saken och annonserade ut den gamla klippmaskinen. Den hann ligga en dag på nätet, sedan var den såld. Swish, så jäkla praktiskt! Och sedan blev det hemkörd mat (sushi) via Onlinepizza. Enkelt, bekvämt!

Ja-a, en himla bra dag faktiskt, kanske främst för att jag bangade jobbet... Känner mig anti och less och med tanke på hur jag lipade igår, nä, kände inte alls för att åka iväg imorse. Var hemma och sov några timmar till, välbehövligt, och piffade naglarna.

Gos med Lill-snottran blev det förstås också. Men jag fattar inte varför hon inte kan ligga och sova som normala hundar, hon ligger alltid med benen spretandes eller i konstiga vinklar eller intrasslade i sig själva. Knasvovve!

En trög start idag. Jätte-jättetrött imorse och benen kändes alldeles avdomnade. Maken fick köra barnet till dageriet medan jag lyckades kravla ur sängen och göra mig klar, men sedan var det som vanligt jag som satt bakom ratten på väg till jobbet. Deppade ihop alldeles efter en timme, började grina över all jävla hopplöshet. Egentligen tycker jag inte illa om mitt jobb, men jag har inget förtroende för högsta ledning och tror absolut inte på företagets framtidsvisioner. Tog en lång rast och lyckades sedan hålla ut fram till lunch. Ny lång paus och fixade slutligen hela arbetsdagen.

Sommarvärme igen. Tog mig en galopprunda ute på den nya stubbåkern vid stallet. Så underbart att få flyga fram i full fart, känna hästens kraftiga rörelser under mig och vinden i ansiktet. Efter en tung dag är det befriande att få spendera några timmar med hjärtehästen och känna hur man får tömma hjärnan och fylla på med ny energi.

Kommer hem och barnet håller full låda, men maken tog sitt ansvar och jag har haft en rätt skön kväll med tevetittande, lite dator, hemgjort vitlöksbröd och hundgos. Lill-snottran läker också en trasig själ.

Jag inser att det är en ynnest att få ha två så fina djur som jag har. Naturligtvis tycker alla djurägare att just deras hund, katt, häst, whatever... är finast och snällast i hela världen, men ändå! Jag är grymt partisk, men nu är jag inne på min tredje häst och min tredje hund, jag vet liksom vilka egenskaper jag värdesätter.

HJÄRTEHÄSTEN.

Hon kom till mig för drygt sex år sedan. Ung, oerfaren, jag fick forma henne från start, prägla henne på mig, låta henne lära av mig samtidigt som hon lärde (och fortfarande lär) mig massor. En trygg och ärlig individ med en nerv och vakenhet som aldrig slår över till det ohanterbara. Som anpassar sig efter de som finns omkring henne, har en naturlig auktoritet och som är den självklara ledaren, utsedd utan några som helst stridigheter.

SÖTHJÄRTAT.

Den raraste hund man kan tänka sig med gener som går ända bak till min egen Simon, mitt ludna charmtroll som var mitt allt under mina första år som självständig vuxen. Hans plats kan aldrig ersättas, men med denna underbara tjej känner jag av hans närvaro. Hon skänker mig den trygghet, värme och vänskap som Simon gav. Jag ser honom i henne och hon finns för mig i vått och torrt och hon skulle aldrig, aldrig vika från min sida.

Alltså, hur söt kan man vara?!

Jaha, och hur tänkte de här då?

Sakta, men säkert börjar fettiskilona att trilla av. Under min graviditet gick jag upp max tio kilo och tappade dem sedan i lagom takt. Ungefär arton månader efter förlossningen var jag tillbaka i "matchvikt", ungefär 55 kg. Men sedan mina depressioner med start 2013 så har jag typ fått tillbaka alla gravidkilon, men nu i form av fläsk runt mage, rumpa och lår. Lite har satt sig på tuttarna också, men de får gärna vara kvar! Hursomhelst, jag lider definitivt inte av någon viktnoja, men ställer mig ändå regelbundet på vågen morgon och kväll. Nykissad. Väger alltid lättare på morgonen efter en natts fasta, men idag är nog första gången på länge som vågen höll sig på 64,X kilo hela dagen. Vägde in mig nu ikväll på 64,1 kg, faktiskt mindre än imorse! Hur har detta gått till! Dricker fortfarande en del onyttig läskeblask, men har minskat på mängden. Äter nyttigare till lunch, inga matrester från middagen dagen innan utan det blir lite mozzarella och fetaost med olivolja, salt och peppar. Dricker vatten (medtaget hemifrån) samt Oatly havredryck apelsin-mango. Efter jobbet gör jag stallet utan att stoppa något i magen (Hade en period i våras då jag bara var "tvungen" att äta i bilen på väg ut) och väl hemma är middagsportionen mindre än förut. Vill naturligtvis inte lägga mig vrålhungrig, men har ändå lärt mig att kunna somna om magen knorrar litegrann. Mitt jobb är ganska fysiskt krävande så lyckas jag bara komma igång och jobba regelbundet igen samt greja med hästen så tror jag att det räcker för att jag ska hamna under sextio kilo igen. Visst kan det gå fortare med någon speciell diet och mer fettförbrännande träning, men det ligger inte riktigt för mig. Jag kör på så här så får vi se hur det funkar. Ett mål kan vara att lyckas bli hyfsat stabil på 60 kg till nyår och sedan att tappa ytterligare 3-5 kilo till nästa sommar. Good plan!

Även om man ska tappa i vikt så hävdar jag att man måste få unna sig onyttigheter ändå. Jag kommer fortsätta vräka i mig godis vid långresor, snabbmat och annat krafs. Inte jämt, men vid tillfällen när det behövs. Blir jag sugen på choklad så äter jag choklad PUNKT

Att utesluta och förbjuda tror jag inte alls på, men mindre och mer sällan kan vara rätt väg. Idag ville jag prova Marabou Premium's nya choklad med kaffesmak. Mums! Åt några bitar, men sparar också till imorgon, kanske ända till onsdag.

En person har bekymmer med min vikt, mamma. Det är rätt tråkigt att hon i princip varje gång vi ses måste kommentera att jag är rundare än förut. Sådant gnäll tycker jag ökar risken för viktnoja och istället för att man tappar vikt på ett sunt sätt så spjäker man sig. Jag känner att jag mår bra. Jag orkar hänga med grabben när han springer, leker, busar, jag orkar gå långpromenader med min hund och rida rejäla pass, räcker inte det som "bevis" på att min fysiska form ändå är rätt god?