Direktlänk till inlägg 1 augusti 2016
Börjat landa i beslutet att sälja hästen. Jag vill inte, men jag måste. Jag kommer säkerligen att ångra mig flera gånger, men också känna en lättnad när ekonomi och andra krav lättat upp. Jag tror att jag vill fortsätta med ridningen på ridskola samtidigt som jag är ganska "mätt" på hästar och ridning för stunden. Det har varit så mycket under våren och jag har liksom inte haft möjlighet att lägga den tid jag önskat (behövt) på hästen och då har ambitionern minskat. Jag har inte slarvat, men inte känt mig lika motiverad och peppad som jag brukat. Jag tänker mig att hästen blir såld här i början av hösten (Vem vet hur lång tid det tar?) och sedan fixar med försäljning av transport, sadlar och annan utrustning. Och när vi är inne på nästa år så är allt med "hästeriet" klart och då bestämmer jag mig för hur jag ska gå vidare. Jag vill inte bli medryttare, faktum är att stallsysslorna inte lockar det minsta, utan det är ridning och pyssel innan och efter som gäller. Antingen i "vanlig" ridgrupp eller privat, ska prata med "min" ridlärare och höra vad hon tror passar mig. Och så måste jag ta det här med stallvärden och jag vet att hen kommer att undra varför jag "tröttnat". Men det har jag väl egentligen inte gjort? Visst, jag har ledsnat på att ständigt leva på ruinens brant, men hästen har jag inte tröttnat på. Jag älskar henne och tårarna rinner så fort jag tänker på att hon väl inte kommer att vara i min ägo så länge till.