Jag har varit hemma tre dagar och vilat varvat med lite aktiviteter i den mån jag orkat. I tisdags, första dagen jag var hemma, blev jag tvärtrött efter en stund ute vid hobbystället. Lite mera ork i onsdags. Tog mig iväg för lite shopping och beskådade lite träning, dock väldigt trött efteråt. Telefonsamtal med chefinnan också, nu har vi en liten grundplan för min rehabilitering och för hur jag ska kunna må bättre, känns positivt! Idag hade jag tänkt jobba igen, men så sker sig planeringen för eftermiddagen och kvällen. Började varva upp och känna mig speedad. "Om jag skyndar mig får jag ihop aktiviteterna..." Men jag skulle ju inte stressa mig, jag är ju hemma på grund av utmattningssyndrom till följd av att jag hurtat på för mycket! Samtal med make och god vän. Jag blir hemma från jobbet även imorgon. Jag har mått bättre och bättre de här senaste dagarna och då är det dumt att krascha det som hittills byggts upp.

Att gå hemma utan att vara fysiskt sjuk (typ feber, hälta) är inte alls min grej. Jag vet att man kan vara psykiskt sjuk och jag har full förståelse och medkänsla för de som är det, men jag har svårt för att se mig själv där. Men jag vet att själen min inte mår bra och jag har så sakteliga börjat acceptera att jag faktiskt är sjuk.

Utmattningssyndrom. Verkligheten har kommit ifatt mig. Orkar inte mera. Sjukskriven. Vila. Pausa. Andas. Meditation. Reinkarnation.

Strålande sol och många grader varmt och en fantastiskt fin dag i goda vänners lag. Livet är gott ibland!

Jag kan bara inte låta bli. Tycker allt är uselt, ändå sitter jag varje år och lider mig igenom Schlagerfestivalen. Muttrar över värdelösa artister och framträdande.

Ofantligt trött och sliten. Orkade verkligen inte ta mig till jobbet idag, helt utmattad. Lyckades pallra mig upp ur sängen efter flera timmars extrasömn. Måste nog göra något åt vardagssituationen, men hur?

Jag fullkomligen älskar filmatiseringen av Shakespeares komedi "Mycket väsen för ingenting". Härliga tidstypiska miljöer, bra skådespelare och underbar musik. Fastnade på Youtube och såg mig igenom ett antal klipp, måste nog försöka få tag i den på dvd. Det är en film som man blir glad och harmonisk av och för mig kan det behövas för livet rullar på helt hysteriskt och tyvärr inte i den riktning som jag skulle önska.

Jobbet. Urk! Där kan man snacka om onödigt tjafs. Alla ogillar alla. Alla pratar skit om alla. Jag kan väl också erkänna att jag inte är Guds bästa barn hela tiden. Låter mig dras med i det negativa. Inte fullt ut, men tillräckligt för att egentligen ge mig ett sting av dåligt samvete.

Imorgon ska jag öppna mina ögon och möta arbetskamraterna utan minnen och begär. Det kan nog bli bra. Godnatt!

Jag gör så gott jag kan på jobbet. Jag utför mina tilldelade arbetsuppgifter utan gnäll. Jag tar på mig extragrejer som folk efterfrågar. Jag kommer ihåg mina uppgifter och redovisar hur det går. Jag gör allt detta med en töntigt låg lön. Jag kämpar. Jag försöker.

Trots mina ansträngningar är det alltid folk som måste gnälla. Det är aldrig tillräckligt bra. Aldrig får jag beröm för det jag gör, utan istället vill man bara ha mer och mer och mer. Emellanåt kan det kännas ganska frustrerande. Jag VILL ju hjälpa till och jag måste inte få en massa gulligt beröm, men jag vill behandlas rättstvist och bemötas med respekt. Jag inbillar mig att jag möter mina medmänniskor så som jag vill bli bemött, men tvärtom då?

Stämmer det att "Grillat är godast på Burger King"? Nä, jag vågar påstå att grillat är godast hemma! Marinerad fläskkarré, lök, paprika, tomat och potatis. Det kan inte vara godare någon annanstans!